Jag slutar aldrig förvånas över denna stad. Över allt som händer, allt man möter. Man tänker att London, det är som Stockholm. I stort sätt. Men där tar man fel. Saker som aldrig skulle hända i Stockholm händer i London. I London pratar människor med varandra på tunnelbanan eller bussen, människor hjälper varandra. Hittar man inte vägen och ber någon om hjälp, då hjälper de till. Oavsett om de vet eller inte, vet de inte tar de reda på det. Människor här är trevliga. Man ber om ursäkt om man råkar gå på någon, eller slå emot med väska mot någon. Människor här är inte stressade på samma sätt som i Stockholm. I London har man tid att hjälpa till, man har tid att vara artig. Det har man inte i Stockholm. I Stockholm är alla inne i sitt, alla är fokuserade på att komma hem snabbt, se ut som att de är jätteintresserade av det de läser i tidningen på tunnelbanan och absolut inte titta på någon. Människor är otrevliga, för att de inte har tid att vara trevliga. De tar sig inte tiden. Den lilla lilla extra tiden det tar. Människor är självupptagna och har inte tid att ge lite tid åt någon annan. Inte någon de inte känner.
Något som jag också har insett är att det jobbigaste med att inte kunna språket fullt ut är att man inte kan uttrycka sig precis som man vill. Det är svårt att få fram det man vill och många gånger struntar man i att säga det man tänkte, bara för att man inte har tillräckligt med ord för att täcka det. Vilket är synd. Men jag gissar att det kommer med tiden. Men just här och nu, känns det lite jobbigt, frustrerande och väldigt irriterande att inte alltid kunna säga det jag vill, kunna berätta för mina vänner vad jag har varit med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar