Beslutsångest

I morse frågade min flat mate om jag skulle vara intresserad av att byta rum. Flytta ut från mitt delade dubbelrum och i stället få ett enkelrum (för £100 extra i månaden...). Lucy som bor i rummet som jag skulle ta skulle då flytta in i Jarrods  (han som frågade) rum och Jarrod skulle ta min plats i mitt delade rum.

Jag bad att få tänka på saken över dagen, vilket var helt okej. När jag kom hem kollade jag alla konton, räknade lite på löner, ränkade på hur allt skulle gå ihop. Om det skulle gå ihop. Har vägt för och nackdelar emot varandra. Min plan är att flytta ut härifrån när kontraktet går ut, den 21 augusti. Men då måste jag ha någon annanstans att flytta in.. och jag måste ge en månads notis till hyresvärden om huruvida jag stannar eller ej. För att de ska hinna hitta någon annan.

Och nu börjar Lucy tveka. Eller jag vet inte. Om vi ska göra en rokad mellan rummen eller inte beror tydligen på om jag tänker flytta eller inte. Och det kan jag ju inte ge ett definitivt besked om ännu (hallå, det är två månader kvar till mitt kontrakt går ut!? En månad kvar till jag måste ge notis om hur jag gör.. vad är grejen!? Varför så bråttom? I don't get it...).

Och nu fick jag lite allmän ångest också.. beslutsångest typ. Jag hatar när jag har ställt in mig på en sak och det sen inte blir så. Usch vad jobbigt det är.


Vi kom i alla fall fram till att vi alla ska tänka på saken. Spännande fortsättning följer... Typ.

Man behöver inte bjuda in halva världen för att det ska bli en lyckad kväll, så länge man kan de rätta knepen

För två helger sedan var vi en liten skara samlade hemma hos Philipp. Där spelades det drinking games, pratades och lyssnades på musik hela kvällen och natten ända tills det blev morgon. Då vet man att det var en lyckad kväll. Leken vi lekte kallade de för "the ring of fire" och till den behövdes en kortlek och en hel hög fantasi. Och så några snabbtänkta hjärnor. Kul hade vi, många skratt blev det och mig kan ni hedanefter kalla för The Question Master.

En ledsen hund

Stackars liten hund som var ledsen. Han fick inte följa med in och handla inte...

Sådana som han trodde jag att man bara stötte på hemma på konsum...

Herregud, vilka människor det finns!!

I dag under min sista timma på jobbet kommer det in en man som beställer en maträtt och säger även att han vill ha bröd till. Lebanese flat bread. Vilket aldrig någon säger. Folk säger att de vill ha extra bröd, alternativt bara flat bread. Hur som helst så hör/förstår jag inte vad mannen säger. Jag ber om ursäkt och frågar om han kan upprepa vad han sa. Han upprepar samma sak en gång till. Jag förstår fortfarande inte vad han säger. Ber om ursäkt ytterligare en gång och ber honom upprepa igen. Då skriker han exakt samma sak en gång till. Jag ber om ursäkt ett antal gånger och säger att det var inte det att jag inte hörde, utan jag förstod inte (vilket jag fortfarande inte gjorde, eftersom att pappskallen i fråga inte behagade artikulera ordentligt så att man kunde höra, samt förstå, vad fan han sa!). Då svarar han, fortfarande genom att skrika Jag skriker inte. Nej, jag bara höjer rösten så att du ska höra vad jag säger. Eftersom att det är sådant oväsende här (han pekar mot musikanläggningen). 

Alltså på riktigt, vad är det för fel på vissa människor!? 
Jag undrar om han hade betett sig likadant om det hade varit mitt under lunchen när det är som mest folk.. Jag som hela tiden har tyckt att här är alla kunder så trevliga. Inte som hemma på Konsum där det finns alla sorter. Men jag har väl fått mig en lite annan uppfattning om det nu.

Efteråt var jag tvungen att gå bort bakom och asgarva en stund. Herregud.. vad ska man göra liksom!?

Jag ♥ Ingvar K.

Helgen innan midsommar åkte jag till Ikea och myste runt i min ensamhet. Åt ett stort lass med köttbullar och laddade kylen med svensk mat inför midsommar!

Jag citerar mig själv från facebook:

"Har myst runt på IKEA hela dagen och ätit en hel hög med köttbullar och laddat kylen med svensk mat inför midsommar. Givetvis blev det den obligatoriska 1-punds-korven med läsk innan jag gick också. Nu bär det av mot puben för en återställare! Bra dag. 

Ps Jag vill tacka Gud för att han skapade Ingvar. Bra gjort."

"...var jag en ensam men ändå rätt så nöjd och belåten liten flicka som strosade runt där i godan ro."

Behöver jag säga att jag älskar Ikea?

Har jag berättat att jag älskar gay people?

Fredagen samma vecka som jag var och vinkade av Love spenderades med Fia, Stina och fyra gay-killar i en lägenhet i London. Till en början i alla fall. Dessa killar kan vara det gay-igaste jag någonsin träffat. Herregud vad roliga! Jag kände mig som mannen i gänget! Och till saken hör också att jag har flera gaykompisar. Så jag menar, det var inte så att det här var de första bögarna jag träffade i mitt liv. Att förklara på engelska (för några andra vänner som inte var med) hur någon som är bög kan vara mer eller mindre gay var inte det lättaste. Hur säger man att dessa "gay-people" var det mest gay jag varit med om? När jag försökte undrade någon hur jag menade, antingen är man väl gay eller så är man det inte. Eller? Medan i Sverige är det mer ett uttryck och saker, gester, tillställningar, människor, kläder och till och med färger, kan vara mer eller mindre gay. Jobbigt det där när vissa ord krockar i de två språken.. ord som är lika, men betyder olika. Det är ungefär lika lätt som att förklara lagom.. jag har funderat på hur jag skulle göra det nu i flera dagar, men än har jag inte riktigt gett mig på den utmaningen. Jag fortsätter nog att fundera en stund till i stället.

Hur som helst så var det förfest i lägenheten och sen åkte somliga iväg till Heaven som är en gigantisk gay-klubb här i London(!), medan andra (jag och Fia) åkte hem (till mig och skedade i min säng). 

Vissa bilder är tyvärr lite suddiga, men jag kunde inte låta bli att ta med de ändå. Ber om ursäkt för det.

Hej då kära vän och tack för allt. Tack för alla goda stunder tillsammans i London!

För ganska precis två veckor sedan åkte jag hem till Loves lägenhet här i London. Anledningen var för att träffa honom en sista gång (och för att bära hans väskor) innan han lämnade landet med de röda telefonkioskarna och flyttade hem till det älskade Svea Rike igen. Riktigt sorgligt, samtidigt som jag är riktigt glad att vi ens var här samtidigt ett tag (typ två månader!!). Vad är oddsen på det liksom? Egentligen? Och att vi dessutom har hunnit träffas så mycket som vi har också. 

Tack för allt och tack för att jag fått uppleva London med dig!! 

Jag saknar dig redan.

Hej då

Ses hemma, lycka till med allt!