A friend in need

Åh, Victor ringde precis. Han lät lite lätt förtvivlad. Han kom ju tillbaka till UK i onsdags och jag var och träffade honom en snabbis på Victoria Station. Vi tog en fika på Starbucks, pratade om livet och köpte ett UK-number till Victor. Sen åkte han vidare till Brighton där han hade bokat hotel för de fem första nätterna och planen var att leta efter någonstans att bo. Men att försöka hitta någonstans att bo här ger en rätt förtvivlande känsla och man känner sig ensammare än man någonsin har gjort. Man känner sig så himla liten. Allt känns så hopplöst. 

Nu ringde i alla fall Victor. Han behövde bara prata lite. Han hittar ingenting. Allt är smutsigt, äckligt. Han ska få bo i en lägenhet hos en spansk tjej som har hjälpt honom. Där ska han bo i tre veckor, samtidigt ska han plugga engelska. Nu funderar han på att skita i Brighton och eventuellt komma till London efter dessa tre veckor. Han pratade också om att åka tillbaka till Spanien. Men det vill han egentligen inte. Åh, han lät verkligen ledsen, förtvivlad. Känns inget bra. Och jag önskar jag kunde göra någonting för att verkligen hjälpa honom. Jag har gjort vad jag kan. Jag har sökt lite efter lägenheter åt honom, försöker peppa. Vet inte riktigt mer vad jag kan göra. Har försökt ge honom lite råd, nya perspektiv.

Det värsta av allt är nästan att jag vet hur den där känslan känns. Det är inte så kul. Inte alls faktiskt. Man känner sig som sagt väldigt liten, hjälplös.