Gaygaygay

Finns det några fula bögar? Eller finns det några osköna bögar?
Jag tror fan inte det! Jag ska bli bög.

En plan B hade ju underlättat

Den här dagen känns sjukt ohälsosam, eller sjukt hälsomsam. Kan inte riktigt bestämma mig. Jag har inte ätit någonting vettigt ännu, trots att jag varit vaken, och uppe, sedan nio. Men lite godis har jag ätit i alla fall och lite chips och druckit ett glas cola.

Jag har massor att fixa till en avskedspresent och det går åt helvete, rent utsagt! Den stora datorn samarbetar inte alls, den har lagt ner hela verksamheten. Så jävla illa är det! Bajs på det. Jag behöver verkligen ha den nu, den måste samarbeta. Nu måste jag komma på någon plan B. Det går ju inte. Jag vill inte. Så hade jag en plan och skulle lösa mina problem genom att betala någon att fixa åt mig, men då finns det inga jävla nummer på hemsidan. Det. Här. Är. Inte. Okej.

Full fart

Nu är det dags igen, full fart! I dag är det som sagt barndop och inflyttningsfest som står på schemat. Så nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Sen får vi se om jag kanske hinner knopa lite på en avskedspresent till vän nummer två som lämnar mig.

Syrran blir Gudmor till det lilla gossebarnet som ska döpas i dag. Smickrande för henne, och mysigt. Hon ska även sjunga, men har inte övat. Vi får se hur det går, men jag tror att det blir kanonbra!

God natt

Det är kanske bäst att jag går och lägger mig nu. Jag behöver nog sova. Mer än väl. Dessutom ska jag på barndop i morgon. God natt.

Nattuggla

Jag är nog en nattuggla ända ut i tåspetsarna (japp, ut i tåspetsarna). Det är så himla mysigt att sitta uppe på nätterna. Sitta uppe och lyssna på sin favoritmusik för kvällen lite svagt, som härligt bakgrundsljud bara, medan alla andra har hunnit gå och lägga sig (och somnat) för flera timmar sedan. Det enda som existerar är du och musiken. Du gör vad du känner för. Det är bara ni. Du. Och musiken. Jag skulle nog vilja påstå att jag älskar den känslan.

Att ta farväl

Att ta farväl av nära och kära är inte alltid det lättaste. Då menar jag inte att ta farväl som i att någon har dött, utan att ta farväl som i att någon ska resa bort, flytta och vara borta en längre tid. Just nu är det en sådan tid då många i min närhet, många av mina vänner och bekanta, väljer att resa, plugga på annan ort, flytta utomlands och jobba, plugga utomlands och så vidare... och det är tufft. För varje person som flyttar, ger sig ut på äventyr och har "hej-då-träffar" känns det jobbigare och jobbigare. I dag blev det en snabb träff med en av mina kära killkompisar som har valt att flytta till London, söka jobb, jobba och leva livet där. På obestämd tid.

Just där och då, under tiden vi träffades, var det liksom inga konstigheter. Vi traskade runt och uträttade diverse ärenden, pratade medan vi promenerade från ställe till ställe, pratade när vi väntade. Men sen, när det var dags att säga "hej då", det var då det blev lite jobbigt. Att säga dessa ord till en person och inte ha en aning om när man får träffa den nästa gång är en ganska konstig, och väldigt jobbig, känsla. När man står där mitt i kramandet och inser detta, det är först då det blir jobbigt. Det är då man börjar tänka, verkligheten går upp för en och allt blir så tydligt.

Klättrar på väggarna som Batman

Oj, vad jag är trött på att bara gå hemma och inte göra någonting just nu! Jag klättrar snart på väggarna här hemma! Jag sov rätt länge, vilket var skönt. Jag vaknade liksom utvilad av mig själv. Helt underbart! Sen blev det ett samtal till apples support för att min dator är lite knasig och sen ett långt samtal med bästaste Josephine. Det var längesen. Vi har varit så dåliga både på att ses och telefondejta det senaste halvåret. Huvaligen! Alldeles för mycket jobb, det är hela saken. (Jag klagar inte, bara konstaterar).

Jag har faktiskt varit lite duktig och gått två postutbildningar hemifrån idag också, så lite nytta har jag allt gjort! Och i morgon ska jag jobba halvdag för att mjukstarta lite efter att jag varit sjuk så länge. Det blir nog bra det där!

Från en blogg till en annan

I dag har jag bloggat i ungefär sex år om jag inte är helt ute på promenad. Efter drygt två års trogen tid på devote känner jag att det är dags för en förändring. Det är dags för en ny era att göra entre i mitt liv, ett nytt kapitel. Jag tänkte att vi börjar så, vi börjar här. Det här kan nog bli bra. Riktigt bra.

Välkomna mina damer och herrar!