Jag vet någon som är sjukt pepp på Paris.

Skulle ju gärna ha en bild på Eiffeltornet här, men vågar inte riktigt knycka någon. Kan inte bestämma mig för vilken jag vågar ta. Så det blev ingen alls. Men tänk er själva; Paris, Eiffeltornet, Franska (kan knappast ett enda ord) och så en kall, vit, fin och härlig vinter på det. Ååh, pepp är vad jag är!


Jag var i Paris en gång för många år sedan. Typ en tio sådär, nästan i alla fall. Sju är det nog i alla fall. Men oj(!) vilken längtan jag har att åka dit, i vinter! Riktigt sugen som sagt. Tänkte om någon hade missat det.

Ps Eiffeltornsbilden kommer efter att jag varit där och fotat!

Life.

Ska nog gå och säga upp mig i morgon.

Life is anything but fair.

Livet är fan inte rättvist. Vissa är så jävla pantade. Tänk va, stackars dom! Hur kommer det sig att vissa människor bara måste ha någonting i kikaren?

Alltså jag är så jävla förbannad, så jävla arg och frustrerad att jag inte ens kan formulera det i ord. Och det är ingenting jag bara säger. Det är på riktigt. Bokstavligen. Alltså...

Det. Tar. Stopp.

Vissa människor fattar fan ingenting. Eller så vill de inte fatta. Jag tror inte de vill förstå.

I dag smakar ingenting gott. Försökte få i mig en härlig portion med köttbullar, kokt potatis, lingonsylt och brunsås, som jag tycker om så mycket. Gick inte alls. Ett glas mjölk till också. Gick inte heller. Inte ens mjölk som jag i vanliga fall skulle kunna leva på, mjölk som jag tycker är så gott.

Vaknade upp mitt i natten och mådde sjukt illa. Sen började det vattnas i munnen, ni vet så där som det gör precis innan man ska spy.. och sen kom det.

Ja, vad ska man säga.. det går bra nu.

Försöker sova bort ångest, rädsla, problem och oro. Men varje gång jag vaknar är det fortfarande kvar.

Kan inte riktigt ta ordentliga djupa andetag, det tar stop halvvägs. Känner mig äcklad och iakttagen. Jag skäms, känner mig skyldig.

Sjukt jävla pepp på livet!

Kom precis hem från en provträning på kickboxningen. Galet kul var det! I morgon är det firmafest, i morgon kommer lönen, i morgon är det fredag. Fredag är samma sak som helg. Livet är bra!

Nu ska jag först äta någonting lite snabbt och sen hoppa in i duschen. Sen blir det sängen. Börjar 7.30 i morgon, men vad gör det? Är sjukt pepp på livet ändå!

Den här dagen för precis ett år sedan

"Jag förstår mig inte på mig själv ibland, även om jag blir lite smått imponerad." 


Var den mening jag hade som Facebookstatus för precis ett år sedan. Undrar var det var som imponerade på mig själv mer än vanligt just denna dag? Faktum är att jag nog är beredd att använda denna mening i dag igen. 

Tänkvärt

 "när jag gick från att fundera på vad andra tycker om mig till att istället fundera på vad jag tycker om alla andra."

Isabella Löwengrip funderar på när hon tog det mentala steget in i vuxenlivet.

Speed flatmating

I dag har jag till slut varit på Speed Flatmating som jag pratade om förut. Och jag måste säga att det var en riktig besvikelse. De flesta behövde rum och de som hade rum var alldeles för dyra. Jag pratade med två tyska tjejer som ville försöka hitta folk att bilda en ny flatshare med. Vilket jag kan tänka mig att göra. De verkade trevliga och så. Sen pratade jag en del med en spansk tjej som behövde rum. Hon bor just nu i samma area som jag gör så vi gjorde sällskap hem. Henne tyckte jag väldigt bra om, men vi bytte aldrig nummer eller något för det blev ett väldigt hastigt "hej då", då jag insåg att bussen inte åkte som jag hade tänkt mig och var tvungen att kasta mig av för att inte åka för långt bort. Så henne ser jag nog aldrig mer. Och sen har jag mer eller mindre beslutat mig för att jag nog ska bo kvar där jag bor. Jag menar, det är inte så att jag vantrivs på något sätt. Det är nice location, mitt rum är underbart och mina flatmates är det absolut inte heller något fel på! Och dessutom har jag insett att jag faktiskt inte planerar att vara här så länge till.. det blir ju bara ca fyra månader till. Men vi får se vad som händer och sker. Jag träffade ingen überspännande  person idag i alla fall. Bytte mailadress och telefonnummer med tjejerna som ville bilda en ny flatshare så jag får se om de hör av sig.

Jag bryr mig inte så mycket för att vara helt ärlig. 


I morgon börjar jag 10.30! Lyckan i det!? 
Ska dock sova nu, har huvudvärk och är sjukligt trött.

Låt mig få klaga lite bara.

Gruppbild från när vi var i Brighton för ca tre månader sedan. Jag älskar för övrigt att jag står på knä.
Vad är grejen liksom?

Min hy är kass, håret ser för taskigt ut och jag behöver klippa mig. Mina naglar ser också för taskiga ut. Både på händer och fötter. Ska fixa till tånaglarna så bra det går nu. Händerna är det värre med. Jag får ju inte ha målade naglar på jobbet. Och det är också därför det har blivit som det har blivit, det är därför de nu ser för taskiga ut. Jag måste få fixa och måla och känna att de är fina. Funkar inte annars.

Nu ska jag gå och steka lite köttbullar och koka makaroner, färga håret och hänga tvätten. Alltid något liksom. Förhoppningsvis blir det en klippning inom en snar framtid också. Känner att det verkligen skulle behövas nu.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Den här helgen hade jag egentligen planerat att åka till Brighton för att träffa Victor och Ruben och för att gå på Pride. Men jag insåg att pengarna inte skulle räcka till då tågbiljetten skulle kosta £29 tur och retur, vi skulle gå på en stor pridefest som kostade £20, vi skulle gå på en annan pridfest som också kostade och dessutom kostade det att se själva paraden också. Och det var bara lördagens planer. Sen skulle söndagen se ungefär likadan ut. Insåg att det skulle gå åt alldeles för mycket pengar och bestämde att jag inte hade råd att åka. Supertrist. Speciellt då jag har sett fram emot det här ända sedan i juni. Men vad kan jag göra..? Fick sjukt dåligt samvete för att jag hade sagt till Victor att jag skulle komma också... men som sagt, jag kan inte göra så mycket. Det är bara att gilla läget. 

Helgen har i stället hittills bestått utav filmtittande med glassätande, lite plock på mitt rum, husmöte angående städning, diskning och allt annat nödvändigt som inte fungerar här, en liten BBQ-middag och sovande. Nu ska jag traska iväg till en affär en bit bort och köpa mig lite ny hårfärg tänkte jag. Det är sjukt billigt där så jag hoppas verkligen att de har den hårfärgen jag vill ha. Sen är min plan att färga håret, köra någon maskin tvätt och pyssla lite på en vision board.

Vi får se var vi hamnar.


Är för övrigt också sjukt sugen på att åka iväg och volontära igen. Har suttit hela morgonen och titta på youtube-klipp från volontärarbetare runt om i världen, varit inne på olika sidor och läst om olika barnhem och olika möjliheter. 

Life is like a roller-coaster.

Livet är väldigt upp och ner, väldigt mycket toppar och dalar. Och snabbt går det i svängningarna. Den här veckan har stundvis varit lite av vad jag skulle vilja kalla för en helvetesvecka, samtidigt har det kommit en del små positiva saker och besked under veckan också. Svängningarna går som sagt fort. Det sket sig ganska rejält på jobbfronten. Men det kunde ha varit värre. Jag klarade mig ändå ganska lindrigt. Jag hade nog bara tur. Jag begick ett stort misstag. På helt fel dag.

Ingen riktigt skällde egentligen på mig, de bara sa till mig hur det ligger till. Och sen skämtade de lite om det. Hur ska jag då kunna ta det seriöst? Hur ska jag kunna bli rädd? Nervös?

Sen känner jag hur de går bakom min rygg och pratar om mig, om mitt misstag. Alltså, de står bokstavligen, bakom min rygg och pratar. Om mig. Hur oproffsigt är inte det? Det kanske var meningen att jag skulle höra? Men varför pratar man inte direkt med mig? Skäller, skriker? Om man tycker att det är så illa. Berätta det för mig då. Och skratta inte, skämta inte. Skäll dåra!

Min chef var mest den lyssnande, medan vår tillfälliga manager assistant var den som pratade. Chefen kom sedan fram till mig och sa, på ett vänligt sätt, att han tycker om mig men att jag nu måste bevisa att jag är rätt person för mitt kommande uppdrag. Det är jag. Men jag begick ett misstag. På fel dag.

Nu gör jag i alla fall allt jag kan för att sopa igen spåren efter mitt misstag. Mer kan jag inte göra. Vi får se hur detta slutar. Förhoppningsvis blir det en saga med lyckligt slut.

När det regnar i London

Strax efter två möttes vi äntligen upp, efter att vi båda varit sjukt sega och långsamma. Begav oss då som planerat direkt till Brick Lane för att gå på deras Sunday Market. På vägen dit slank vi in i en superstor vintage butik med massor av fint. Köpte dock inget. Gick vidare till marknaden och tittade. Vi hittade oss en varsin tjusig väst, men hade inga kontanter och var därför tvungna att ordna det om vi ville köpa dessa. Vi gick ut, började traska mot bankomaten. Såg kön, kände regnet. Sket i våra fynd och gick och åt i stället. Avslutade sedan vår lilla utflykt med att åka till Hampstead och shoppa lite pysselgrejer. På fem minuter hann jag shoppa för drygt £45. Oj då... men vi kom fram till att det kändes bra att vi lagt pengarna på pyssel och kreativitet och inte ännu mer kläder som vi inte behöver. Så vi traskade hemåt i duggregnet nöjda och belåtna. 

Ni vet den där känslan som inte går att beskriva

I går när jag och Krizty vandrade ut från bion och bort längs gatorna i Camden fick jag en känsla som kändes så levande. Jag vet inte hur jag ska förklara den här känslan, men det var som att en stark känsla kom flygandes mot mig och träffade mig med en hård smäll. En skön smäll. Nu lever jag. Livet är fint, jag är tillbaka. Jag vänder mig mot Krizty och säger att "fan vad livet känns bra igen". Hon tittar på mig och undrar om jag någonsin har tyckt illa om att vara här. Och det har jag inte. Det är bara det att det har varit så mycket som har gnagt i mig. Så mycket oro, så mycket kluvenhet. Plötsligt har allt bara släppt. Kanske börjar jag känna mig hemma nu. Kanske känner jag att jag är en Londoner nu. På riktigt.

Egentligen är det ingenting som har förändrats. Inget av det jag varit missnöjd och oroat mig över har egentligen löst sig. Men livet känns jävligt fint ändå. Något som slog mig mitt i den här känslan var att jag kanske inte alls ska flytta. Det kanske är det dummaste jag kan göra. Det blir ju som att börja om från början.

Vi med lång startsträcka

Snart ska jag möta upp Krizty igen, så snart som möjligt alltså. Vi är två människor med väldigt lång startsträcka, lika långsamma båda två. Det är tur att vi är likadana.. men å andra sidan kommer vi aldrig komma iväg när vi ska göra någonting. Så i slutändan är det inte tur på något sätt.

Planen i dag är i alla fall att åka till Brick Lane och gå på Sunday Market. Vi får se när vi kommer dit. Först ska jag komma på vad jag ska ta på mig, äta någonting, sminka mig. Bäst jag sätter fart! Under tiden sjunger jag duett med Winnerbäck.

Dagen började med en rejält lång startsträcka. Klockan 11 hade jag och Krizty bestämt att vi skulle gå upp, men då tänkte vi kanske inte riktigt att det skulle ta oss nästan tre timmar att bli klara. Kvart i två traskade vi i alla fall iväg mot Swiss Cottage med Dojon som vårt mål. Planen var att gå dit, kolla läget. Vi vill börja så fort som möjligt, hade siktat in oss på måndag. Kick-boxning gäller det. Sjukt pepp. Det var bara det att de  inte öppnade när vi väl var där. Varför är fortfarande ett mysterium. Men nu har jag mailat de i alla fall och förhoppningsvis kan vi komma och provträna på måndag i alla fall. Hoppas.


Vi promenerade vidare till Camden. Kände för att äta så vi satte oss på ett mysigt veggoställe och chillade med en haloumi-soltorkad-tomat-wrap och färskpressad juice. Och så Chai latte på det. Promenerade vidare, slank in på second handen och blev ett par shorts och två knytblusar rikare (och lite pengar fattigare, allt har en baksida). Gick och kikade på piercingsmycken och var på vippen på att köra en spontanpiercning. Men de tog bara kontanter och stängde fem minuter senare, så det blev inget med det. I stället gick vi och kollade Converse och Krizty blev ett par rikare. Vi bestämde oss för att chilla med utgången och dra på bio i stället, så vi gick och köpte biljetter och gick sedan och fördrev tiden med en Strawberry beer på Lock Tavern. Fint var det. Och filmen var, trots att det egentligen inte var min typ av film, helt okej. Tittade inte klockan en enda gång, och det måste ju betyda någonting i alla fall.

Karamellkungen!? Lyckan i det!?

Musikaler och sånt,.

I dag har vi varit på Madame Tussauds och minglat med en herrans massa kända ansikten och när kvällen kom blev det musikal för hela bunten, dock delade vi upp oss och gick på tre olika. Jag och Leo såg Lejonkungen. Helt fantastisk! Nu måste jag sova.

Börjar 6.30 i morgon....... inte lika fantastiskt.