Ni vet den där känslan som inte går att beskriva

I går när jag och Krizty vandrade ut från bion och bort längs gatorna i Camden fick jag en känsla som kändes så levande. Jag vet inte hur jag ska förklara den här känslan, men det var som att en stark känsla kom flygandes mot mig och träffade mig med en hård smäll. En skön smäll. Nu lever jag. Livet är fint, jag är tillbaka. Jag vänder mig mot Krizty och säger att "fan vad livet känns bra igen". Hon tittar på mig och undrar om jag någonsin har tyckt illa om att vara här. Och det har jag inte. Det är bara det att det har varit så mycket som har gnagt i mig. Så mycket oro, så mycket kluvenhet. Plötsligt har allt bara släppt. Kanske börjar jag känna mig hemma nu. Kanske känner jag att jag är en Londoner nu. På riktigt.

Egentligen är det ingenting som har förändrats. Inget av det jag varit missnöjd och oroat mig över har egentligen löst sig. Men livet känns jävligt fint ändå. Något som slog mig mitt i den här känslan var att jag kanske inte alls ska flytta. Det kanske är det dummaste jag kan göra. Det blir ju som att börja om från början.