Att ta farväl

Att ta farväl av nära och kära är inte alltid det lättaste. Då menar jag inte att ta farväl som i att någon har dött, utan att ta farväl som i att någon ska resa bort, flytta och vara borta en längre tid. Just nu är det en sådan tid då många i min närhet, många av mina vänner och bekanta, väljer att resa, plugga på annan ort, flytta utomlands och jobba, plugga utomlands och så vidare... och det är tufft. För varje person som flyttar, ger sig ut på äventyr och har "hej-då-träffar" känns det jobbigare och jobbigare. I dag blev det en snabb träff med en av mina kära killkompisar som har valt att flytta till London, söka jobb, jobba och leva livet där. På obestämd tid.

Just där och då, under tiden vi träffades, var det liksom inga konstigheter. Vi traskade runt och uträttade diverse ärenden, pratade medan vi promenerade från ställe till ställe, pratade när vi väntade. Men sen, när det var dags att säga "hej då", det var då det blev lite jobbigt. Att säga dessa ord till en person och inte ha en aning om när man får träffa den nästa gång är en ganska konstig, och väldigt jobbig, känsla. När man står där mitt i kramandet och inser detta, det är först då det blir jobbigt. Det är då man börjar tänka, verkligheten går upp för en och allt blir så tydligt.