Livet bjuder på så mycket spänning här i London!

Helt uppenbart måste det ha varit en lyckad kväll igår. Klockan tio i sex på morgonen kliver jag innanför dörren hemma.

Först när jag kom dit var det bara en massa människor från Ungern! Alla kändes väldigt olika mig på alla sätt och vis och alla var väldigt mycket äldre än mig. Eller inte alla. Alla var garanterat äldre, men några måste ha varit mer än äldre. Jag kände ingen, knappt ens Sabi som bjöd in mig. Jag satt där, det pratades mycket ungerska (varför är jag alltid med människor som alla pratar samma språk, men inte mitt språk?). Sen var det någon som började prata med mig, jag pratade med några. Musik sattes igång. ABBA, jag är ju från Sverige! Det spelades till en början bara svensk musik; ABBA, Roxette, Dr. Alban (det var inte jag som valde)! Efter en stund, en halvtimma eller så, säger Sabi till mig att "Patricia is on her way, but she's lost". Patricia jobbar också på Pod och hon är från Spanien. Ytterligare en halvtimma senare kommer hon. Och där satt vi och åt och pratade och spelade musik. När det blev kallt och blåsigt avancerade vi vidare in och jag och Patricia hamnade i köket. Till en början var det för att vi stod och åt brownie, men sen kom Sabi och Christian också till köket. Christian har varit i London i fem år och var fruktansvärt dålig på engelska, men han ville gärna vara med och han ville prata med oss. Så Sabi översatte från ungerska till engelska och tvärt om. Och vi fastnade helt enkelt i köket och det slutade med att vi alla satt på golvet i Sabi's kök och lyssnade på musik och pratade i timmar.

När klockan var väldigt mycket (jag vet inte hur mycket) och jag och Patricia var de enda som var kvar bestämde vi oss också för att röra oss hemåt. Och vi har sådan tur så vi bor nästan på samma ställe (sådant händer väl aldrig mig? Jag brukar ju alltid, oavsett vad, vara den enda som bor där jag bor, ska åt det hållet jag ska) så vi åkte hela vägen tillsammans. Och eftersom att klockan hade blivit morgon var vi tvungna att ta en buss, byta i Camden och sen byta igen. Det var bara det att när vi kom till Camden har klockan hunnit bli tio över fem och vi upptäcker att bussen slutade gå klockan fyra! Jaha, spännande tänker vi, vad ska vi göra nu då? Vi försöker hitta någon annan buss som stannar någorlunda nära så att vi kan gå den sista biten och börjar fundera på om vi kanske kan gå till någon annan busshållplats där det går fler bussar. Och just som vi står där och försöker komma på en lösning bara dyker det upp en buss, en dagbuss! Vi förstod ingenting, men sket i hur allt hängde ihop och hoppade bara på bussen så fort vi kunde. Jag förstår fortfarande inte. Men vi  kom hem i alla fall och det känns som att det är det viktigaste. Klockan tio i sex vrider jag om nyckeln hemma och tassar upp och lägger mig. Vid det här laget har jag hunnit bli pigg som attan (fråga mig inte varför, det är fortfarande ett mysterium även för mig) och jag hade lite besvär med att somna och har även vaknat ett antal gånger under min lilla sovstund. Klockan 11 ringde klockan och jag kastade mig ur sängen för att logga in på Skype och prata med Lovisa som vi hade bestämt, det var bara det att jag hade räknat fel på tiden och kom därför en halvtimma för sent, så jag missade henne! Typiskt! Men nu har jag i alla fall stenkoll på tidsskillnaden (Lovisa är i Australien och det är därför lite halvknepigt att lyckas prata med varandra utan att någon ska behöva gå upp i ottan eller stanna uppe till morgonen (jag kanske borde ha passat på när jag kom hem klockan sex i morse? Attans, att jag inte tänkte på det!)).