Jag sprang från butik, till butik, till butik, till butik. Blev irriterad på alla som gick långsamt. Sprang, sprang, sprang vidare. Blev irriterad för att jag inte hittade en bra väska. Sprang, sprang, sprang vidare. Blev irriterad på långsamma, efterblivna människor som inte gick rakt i vägen så att jag inte ens kunde springa om. Sprang, hittade en väska som jag gillade. Gillade inte priset. Sprang vidare. Hittade en helt okej väska. Gillade inte priset. Sprang vidare, vidare, vidare. Tänkte att Primark har allt. Mitt sista hopp var Primark. Väl framme där var det en kvart kvar till stängning. Och, jag vet inte hur det är möjligt men, där inne var folk fan ännu mer efterblivna, otrevliga och allmänt äckliga. Fan, jag gillar inte Primark! Men jag hittade en helt okej väska (6 pund!!!), ett halsband, ett armband och ett par örhängen. Taget! Sprang till kassan som hade 7 mils lång kö. Väldigt spännande. Svettig hade jag blivit av allt springande också. Ville bara där ifrån.
Tog min påse och sprang till närmsta underground-station. Väl hemma pratade jag med franska fröken Coline. (Som också skulle med, kvällen till ära. Det var premiär på ett nytt ställe, Picadilly institute, och vi hade fått någon sorts förmånsbiljett från skolan som gjorde att det endast skulle kosta oss 5 pund att komma in och vi skulle få ett armband som skulle ge oss halva priset på drinkar hela kvällen. Perfekt!) Jerome och Coline går i samma grupp i skolan så han bad mig ta med mig Coline till kvällen och typ ta hand om henne, för hon ville visst inte åka själv. Jag och Coline pratade ju redan i onsdags om att vi skulle gå tillsammans på festen på fredag så "absolut, inga problem" sa jag. Så vi åt middag, bestämde när vi skulle åka, gick upp och gjorde oss i ordning och åkte sedan iväg mot Picadilly.
När vi bara har någon enstaka station kvar säger Coline "Du, jag tror det är 18-årsgräns.....". "Jaaa...?" säger jag. "Jag tror inte jag kommer komma in" förtsätter hon. Nehe, så dags att komma på det då. Coline är visst bara 17. Och det visste jag ju. Men jag visste också att hon fyllde år i helgen och trodde att hon kanske fyllde 18, att hon kanske redan hade fyllt, att jag hade missförstått. Trodde kanske att hon hade lite koll själv. Men nää....
Jag frågar vad vi ska göra och hon säger att vi kan ju prova om hon kommer in, annars får hon åka hem igen. Okej, så gör vi. Jättebra. Vi möter upp de andra, precis som planerat, och går sedan mot nattklubben. När vi är där har hon ändrat sig, nu ville hon inte ens prova längre (tror ändå inte att hon skulle komma in, eftersom att vi har fått höra att de kollar leg. även om man ser ut att vara 30 här!). Så då skulle hon bara vänta på att Jerome kom, för att hon ville hälsa på honom innan hon åkte hem igen. "Men du kan gå in om du vill" säger hon till mig. Ja, det var ju snällt i alla fall, att jag slapp åka hem med henne igen.
Jag vet inte vad det är med de här fransmännen. Men allt verkar komma som en överraskning, oavsett vad det handlar om. Och det lät på henne som att det är 18 för att komma in på uteställena i Paris också. Så jag vet inte om det är så att de inte förstår språket eller vad det handlar om..
Väl där inne var det helt galet. Inredningen var helt galen, hela stället var helt galet. Det var hur många rum som helst och i taket hängde det nakna skyltdockor, ett rum var inrett som en sjuksal med soffor som såg ut som sjukhussängar, stolar som såg ut som rullstolar, bokhyllor och bartendrar som var klädda som sjuksyrror (i riktiga sjuksyrra-kläder). Ett annat rum hade en syntavla och bartendrarna var klädda som läkare och ett tredje rum hade CD-skivor uppsatta på någon vägg och någon annan vägg var tapetserad med affischer. Det där armbandet som skulle ge oss halva priset på drinkar hela kvällen gällde bara på vodkadrinkar - dvs vodka blandat med någonting. Och då fanns det bara två alternativ. Så, så fancy var det! Hur som helst så var det jäkligt kul, billiga drinkar eller ej.
Kvart i tre gick vi därifrån. Jerome och hans crew (de som bor på residenset) gick några minuter tidigare. Sen gick jag och Victor. Och eftersom att tunnelbanan här slutar gå runt 00-01 så var det bara till att leta nattbuss (Coline och jag skulle ha åkt taxi, men hon drog med taxinumret). Victor hade koll på sin buss, men jag hade ingen aning om var min gick ifrån. Så vi frågade folk, och det är så häftigt här, för frågar man någon om hjälp, så engagerar de sig verkligen. Även om de inte vet.
Vi sprang i alla fall runt halva stan och letade efter min busshållplats. Jag sa åt Victor att han inte behövde följa med, det kändes ju jättedumt att han skulle gå ifrån sin busshållplats. Och jag klarar mig ju! Men Victor är från Spanien och där lämnar man inte en tjej ensam mitt i natten. Så han vägrade.
När vi väl hittade rätt busshållplats försökte jag igen att han kunde gå, nu stod jag ju vid busshållplatsen. Det var lugnt. Nej, det var det inte. Han var då tvungen att vänta och se så att bussen kom också. Jag tyckte synd om honom, för vi hade verkligen gått långt ifrån hans buss. Så skulle han vara tvungen att vandra tillbaka hela den långa vägen. Ångesten i det!?
Eftersom att jag bor så himla bra till så räckte det inte med att ta en buss.. utan jag var även tvungen att byta, och ingen visste var. Spännande värre. Så där stod jag i dörren och kollade vid varenda hållplats vad det stod på skylten. Chansade att gå av på ett ställe. Det var helt öde där, men det var en busshållplats, och min buss gick därifrån. Var 12:e minut till och med. Det kom en 5-10 minuter senare, det var bara det att den körde förbi. Schyst! Ytterligare 5-10 minuter senare kom en ny och jag var på väg hem. Klockan 5 på morgonen var jag hemma, med fötter som skulle gråtit krokodiltårar och knän som skulle skrikigt av smärta om de kunnat och slocknade i sängen. Men det var värt det, det var en himla rolig kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar