Klockan 12.26
So far, so good.
Okej, det här kan vara det läskigaste jag har gjort i mitt liv. Men, det reder sig.
07.35 lyfte planet från Arlanda, bort från familj, vänner och trygghet. Mot London, Gatwick, en främmande familj, ett främmande land och ett språk som jag är jäkligt dålig på. Mot otryggheten helt enkelt.
Planet landade i London, Gatwick, 09.05, precis som beräknat. Allt gick bra. Jag hittade mina väskor riktigt snabbt så det var bara att ta de från rullbandet och kasta upp ryggsäcken på ryggen, samla ihop allt mitt handbagage i ena handen och ta den stora rullväskan i den andra och börja promenera mot utgången. Det var lite småknepigt, men det gick bra. Jag hade ju inte så mycket att välja på, så det fick lov att gå bra.
Sen var det bara att börja leta. Någon skulle stå med en skylt med mitt namn på. Någon stod med en skylt med mitt namn på, Julia Skold. Så jag gick dit, han tog min rullväska och min lilla ryggsäck, kommenterade att de var väldigt tunga (såklart! Jag har alltid tunga väskor) och så gick vi till bilen. När han plockade in väskorna i bilen kommenterade han hur tung den stora ryggsäcken var också. Han frågade om jag bar den tunga (vilket han ju hade sett, så det var ju egentligen en väldigt dum fråga).
När väskorna var inpackade höll jag på att sätta mig på förarplatsen, (herregud det gick ju per automatik, de kan ju inte sätta ratten på fel sida. Klart man blir förvirrad).
Sen bar det av mot Barking där jag kommer att bo de närmsta 6 veckorna. På vägen hit pratade han på, ställde frågor. Undrade var i Sverige jag bor och berättade att han har en bror som bor i Sverige, i Stockholm. När vi nästan var framme i Barking och huset där jag kommer bo så ringer hans bror. Han trycker på den gröna luren och ger telefonen till mig ”här, prata lite svenska med honom”. ”Hej det är Julia” säger jag. Inget svar. Jag tittar på telefonen som ser ut att vara helt död och Joseph (min chaufför) frågar om han lade på och säger att han säkert blev förvirrad och trodde att han hade kommit fel.
På grund utav telefonsamtalet glömmer han att svänga av. Men det ordnade sig smidigt ändå. Han ringer upp brodern och pratar med honom, inte på engelska, inte på svenska. Så jag förstod inte mycket alls. Efter ett tag ger han telefonen till mig igen och säger att jag ska prata med brodern igen. ”Hej det är Julia” säger jag igen. Den här gången fick jag svar och han i andra änden lät väldigt glad och pratade på. Han frågade var jag bor, berättade att han bor i Danderyd, frågade vad jag ska göra i London, om jag har varit här förut och avslutar med ”det var trevligt att prata med dig, vi kanske ses någon gång. Man vet ju aldrig” Haha
Sen släppte Joseph av mig och mina väskor och John har nu visat mig runt i huset (det är hur många rum som helst), berättat om hur det fungerar med mat, gett mig nycklar (det är två dörrar och den första dörren krånglar låset lite på. Så vi har stått och övat lite på att låsa upp), vi har pratat lite (okej, det var mest han som pratade, jag sa mest ”yes, no, okay, of course”) och jag har druckit min första kopp te på engelsk mark (Mummy, you can be proud of me!). Det är jättevarmt här. Jag blev ju bara lite lökig när med mina dubbla jackor och gummistövlar.
Just nu är jag ensam student här. Men ikväll kommer det en fransk familj hit också. Pappan och dottern ska plugga på samma skola som jag. John berättade att de har haft ett helt gäng med franska studenter här i en månad, men de åkte hem i morse.
Första saken jag behöver köpa här är solkräm. Det är som sagt väldigt varm och jag ångrar nästan att jag plockade ur nästan alla mina shorts där hemma….
Nu ska jag göra mig hemmastadd och fylla klädskåpet med alla mina kläder. Sen får vi se vad som händer. Än så länge har jag bara träffat John i familjen. Helen sov tydligen och Sebastian jobbar.
See you later!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar