It's a party in my mouth and everybody is invited

Jobbet i dag var helt enligt förväntningarna. En bra dag, med andra ord. När jag kommer dit är det bara Nicole som har kommit. Vi väntar fem minuter extra på att killarna, Martin och Dan, ska komma innan vi börjar öppna butiken. Men ingen av dem dyker upp så vi börjar i alla fall. När ytterligare fem minuter har gått kommer Martin. Glad är han. Han går in på kontoret och hämtar kassan till Christmas shopen och när han passerar mig igen säger han "Hi Julia, I love you" väldigt glatt och går sedan vidare för att öppna Christmas shopen. Det är inte första gången han säger att han älskar mig och till saken hör också att han är bög och har pojkvän. Rolig kille, den där Martin. Men glad blir man i alla fall.

Martin stod halva dagen i Christmas shopen och jag stod halva. Självmant. Jag tycker om det. Det är mysigt. Det är inte så mycket kunder och jag kan sitta och läsa eller skriva i princip hela mitt pass. Och jag får betalt för det. Det är inte illa alls faktiskt. De flesta tycker dock inte alls om det, jag tror inte de har förstått det fina med det. Men vad gör det? Då kan jag ta deras pass där inne i stället. Inte mig emot.

När jag kom hem mötte jag Laurea när jag kom upp för trappan och där blev vi kvar. På golvet utanför toaletten. Som så många gånger förut. Prat blev det, trevligt som vanligt. När vi suttit där en stund kommer Julian och är på väg upp för trappan, han får syn på oss och böjer sig ner över trappräcket och ler lite, sådär som bara han kan. Det är inte likt honom. Han stannar till och säger något i stil med att "åh, sitter ni där. Jag vill också vara med" och sen kommer han och sätter sig bredvid oss och börjar prata och frågar vad vi har gjort idag och ser bara allmänt nöjd ut. Sen kommer det, han berättar att han och hans kompis Tim har varit i en park, "Vi drack lite. Klockan är jättelite, och jag är redan full. Och det är söndag.". Och så gör han tummen upp. Vi kommer in på mataffärer och huruvida vägg-i-väggarn är dyrare än något annat eller ej. Julian påstår att det är dyrare där och så säger han att "på LIDL kan man minsann köpa 10 glassar för £1. Det kan man inte hos vägg-i-väggarn!". Och sen börjar han prata om hur fantastiska dessa glassar är. "It's amaaaaaaziiing, I don't even know what's going on in my mouth. It's a party in my mouth and everybody is invited". Jag älskar när Julian är full. Han blir så mysig att prata med då! 

En stund senare tar han beslutet att gå och göra någonting annat och lämnar oss. Vi går in i köket för att äta. I köket sitter Nicolas och vi äter och lär oss spanska. Himla fint faktiskt. Vad jag kommer sakna allt det här när jag flyttar hem till Sverige igen!