Jag fick just ett tokryck och saknar alla, precis alla! Lovisa som är i Thailand/Kambodja/whatever, Nicolina som är hemma i Sverige, i Stockholm, Love som är i London, Josephine som är hemma i sin säng och (vad jag antar) sover och åker till Spanien om en vecka, EN VECKA!, Malin som är hemma hos sig i Stockholm, Sverige, andra Malin som troligen också ligger hemma och sover. Jag saknar till och med min familj som all ligger här hemma, i detta hus, och sover. Jag har till och med pratat med dem allihopa och pussat och kramat på dem!! Trots det saknar jag dem. Jag tror jag saknar lite i förväg, att det är någon sort försvarsmekanism som just satte fart!
Nu känns England så nära, men ändå så långt borta. Tankarna snurrar och flyger runt som en tokig drös virvelvindar. Jag tror jag förbereder mig mentalt för att göra något nytt, något spännande och något sjukt läskigt.
Jag planerar att lämna min familj, alla mina vänner och bekanta, allt det trygga för ett annat land, ett annat språk och andra människor. Ett land jag inte känner, ett språk jag är brutalt dålig på och människor jag inte ens har en aning om vilka de är. Och det är inte för en veckas tid, inte en månad heller. Jag planerar att vara borta i ett drygt halvår. Det är lång tid. Väldigt lång tid! Speciellt för en tjej som som aldrig varit borta hemifrån själv i mer än två veckor. För jag tror faktiskt inte att det är mer än två veckor, på sin höjd tre. Men jag har bestämt mig och jag ska inte backa nu, det gör jag bara inte. Jag vill det här så himla mycket samtidigt som jag är sjukt rädd för att göra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar