Att gå och lägga sig innan man går upp. Det är en ganska fin sak. Att gå och lägga sig när det redan har blivit morgon och gå upp några timmar senare. I väg och jobba. Blåneka en morgondag, bara för stunden. Vad gör det egentligen? I dag, i morgon eller om hundra år?
I går hade Martin, min kära vän och kollega, och hans John bjudit in oss alla till en liten julfest. Massor med god mat, trevligt umgänge och så lite Sing star så klart. Alla var där, nästan. Våra två närmsta chefer var där. Oj vad jag kommer sakna att ha dem som chef! Det var nog bara två personer som saknades, Alessandra och Cristina.
Folk började droppa av. En efter en. Sen var vi plötsligt bara fyra kvar, två gäster. Hur kommer det sig att jag alltid är kvar längst? Jag tror att det är för att jag är en sådan tacksam och nöjd gäst. Det måste ju vara något positivt i alla fall. De båda värdarna somnade och där satt vi, jag och Robert, och pratade och pratade. Pratade om livet, om framtiden. Om det förflutna. Om rädslor. Om att lämna London.
Runt femsnåret bestämde vi oss för att det kanske var dags att börja röra sig hemåt. Vi har trots allt jobb som väntar i dag. En bra kväll, en bra avslutning. Tog några första farväl av några kollegor jag inte kommer träffa mer innan jag åker. Livet är så jävla märkligt. Det är inte riktigt klokt faktiskt. Men det är samtidigt så jävla fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar