Sitter här, i min säng, och förtränger morgondagen. Sitter uppe lite för sent, trots att jag vet att jag borde sova. Trots att jag vet att jag börjar tidigt i morgon. Trots att jag är hemma, och inte på landet. Precis som så många gånger förut.
Jag vill inte jobba i morgon. Men det är mest för att jag känner hur trött jag är i ögonen. För att jag känner att jag inte fixat klart. Sånt liksom stressar mig. Jag gillar mitt jobb just nu. Så det är verkligen inte det. Mitt jobb har nästan aldrig varit finare. Men kanske känns det just så här fint bara för att jag vet att det bara är några veckor kvar nu. För att jag vet att sommaren snart är slut och förändringar väntar. Kanske passar jag på att njuta av att vara en av "de gamla", en av de som vet. Som kan. Kanske passar jag på, medan jag fortfarande har möjligheten.
Om några vekor är det jag som är "hon den där nya tjejen". Riskerar tillochmed att bli "hon, Stockholmstjejen". Hoppas bara inte de tycker att jag är dryg för det. Att de tror en massa utan att veta. Bara börjar tycka en massa innan de har tagit reda på fakta. Men det tror jag inte. Allt kommer bli så himla fint. Så himla bra. Och så himla jag.
För oavsett hur det blir, eller vad det blir, kommer det bli på mitt sätt. Är jag inte nöjd med hur stigen ringlar sig, hur vardagen ter sig, då väljer jag helt enkelt bara en annan stig. Viker av. Tar en större väg. Tar en ringligare väg. Och så ut på motorvägen. Men aldrig kommer jag titta i backspegeln, ångra mig, göra en U-sväng och köra hela vägen tillbaka igen. Aldrig.
I stället ska jag ta lärdom av allt jag stöter på under resans gång, jag ska samla alla vackra små minnen i fickan och bara njuta av att ha dem där, vilandes. Jag ska bli vis(-are) och blicka framåt, men titta tillbaka på de där fina små minnena. Ibland ska jag kasta mig ut för galet branta stup. Bara för att möjligheten finns. Men ibland kommer jag också välja de lätta, lite mindre branta stupen. Lite mindre farliga. De där som ger lite mindre erfarenhet och lärdom. De där som mest bara finns där för kontrasternas skull.
Jag kommer säkerligen stöta på, och kliva på, några minor under den tiden som så småningom kommer ha passerat. Varje mina jag kliver på ska jag, varsamt, samla ihop alla delar av och, tillsammans med några nya små bitar, skapa något vackrare, något mindre farligt. Och framförallt, något mindre smärtsamt. Varje ensam liten del ska plockas ihop med stor kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar